blindfaith

Ja fy fan. Att något kan vara så här jobbigt.....
Det är ju bara tre månader..
Och dessutom är det ju bara drygt en månad till vi ses nästa gång.
EN HEL JÄVLAR MÅNAD!

Känns bisarrt. För en timme sedan (exakt i skrivande stund)
stod vi och kramades. För sista gången på 36 dagar. 36 dagar!
Vansinne!


Känns som att vi aldrig mer kommer ses. Fast ändå som att han
är på OKQ8 och köper snus och kommer innanför dörren vilken sekund som helst.

Svårt att få grepp om känslorna. Det ska ju inte vara så här tomt.
Det är inte meningen att man ska behöva vara ifrån den man älskar.

Jag vet att det inte bara är jag som har det så här, att det finns de som har
det så här hela livet, men nu har jag aldrig upplevt det här tidigare.
Det är nytt för mej. Och jag tycker att det är jättejobbigt!!

På något konstigt sätt känns det ändå skönt att han åkt. Vi har ju bara
gått runt och väntat på att den här väntan ska ta slut. Men nu när han har åkt..
VILL JAG INGET HELLRE ÄN ATT HA HONOM HÄR!!!!♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥



Anna kommer vid 8-tiden. Hon ska underhålla mej. Vi skulle sett en film,
men jag känner att jag nog inte fixar det. Behöver prata. Måste ju höra hur
de hade det i paris!!!=) Ska bli skönt att träffa henne. Var evigheter sedan sist.
Har inte setts sedan hon åkte.. har inte riktigt velat träffa någon.

Näe, nu ska jag nog ringa mamma. Uppdaterar säkert snart igen.=)

---