blindfaith

Jag är en männsika som inte ser problemet förrän jag har det precis framför näsan. Om det är en bra grej för att det sparar på magen och allt kommer naturligt för att jag inte "förbereder" mej, eller om det är något dåligt då jag kanske ibland inte förstår allvaret i det som händer, det är något jag inte vet. Jag skjuter saker framför mej så långt jag bara kan. Tar inte tag i det förrän jag verkligen måste. Är det något jag borde förändra? Ska man förändra sej så mkt eller ska man vara den man är? Ska man gå all in för att sen gå tomhänt därifrån? Är det värt att satsa sej själv när det är någon annan det egentligen hänger på? Ska man alltid vara den som är ledsen? Förlorar man sin identitet eller hittar man bara nya sidor av den? Ska det alltid kännas motigt? Är ensamhet något bra? Är ensam stark? Kommer det någonsin att kännas bra?

Pokerface